Epilepsin och barndagvården och skolan

Utmaningarna i dagvården och skolan för ett barn med epilepsi skiljer sig inte från deras kamraters. En fysiskt och psykiskt trygg miljö är en förutsättning för all god dagvård, skolgång och inlärning. Vid epilepsi uppstår en känsla av trygghet i stor utsträckning genom förståelse av sjukdomens natur; det är viktigt att veta vilka saker som är förknippade med sjukdomen. Barnet får det också lättare om det vet att man i daghemmet och skolan känner till hans eller hennes sjukdom och att han/hon kan lita på, att man vet hur man skall göra om ett anfall inträffar.

Epilepsin kan ha olika slags följder för skolarbetet. Om ett anfall inträffar under en lektion, kan det hända att det som just då har undervisats inte når barnet och därför inte stannar i minnet. Även efter anfallet kan barnet vara trött och inte på samma sätt som i vanliga fall koncentrerar sig på skolarbetet.

Barnet kan också bli efter de andra på grund av många absencer särskilt i insjuknandefasen och på grund av läkemedelsexperiment i samband med byte av medicin. På vilket sätt epilepsin kommer till synes i skolarbetet beror också på insjuknandefasen och åldern då insjuknandet äger rum. Då sjukdomen bryter ut och då diagnosen fås kan en allmän förvirring föra tankarna åt annat håll, och obehag över sjukdomen kan leda till nedstämdhet. När anfallen har kommit under kontroll och barnet har vant sig vid att ta medicin och accepterat situationen syns epilepsin i allmänhet inte mera i skolarbetet.

I olika undersökningar har man observerat att kroniskt sjuka människor ofta anpassar sina förväntningar på att lyckas till en lägre nivå än sin förmåga. För att undgå besvikelser sänker de ribban så mycket att de säkert klarar den. För barn med epilepsi talar man ofta om underprestation, om barnet klarar sig sämre i skolan än vad dess intellektuella kapacitet skulle medge. Framgången i skolan har konstaterats bli sämre än vad barnets verkliga förmåga skulle medge om det har många frånvarotillfällen eller om föräldrarnas eller lärarnas förväntningar är alltför låga. Underprestation är vanligast när det gäller förståelse av det lästa, skrivning och matematik. Det har också observerats att vetskapen om epilepsin kan inverka på föräldrarnas och lärarnas förväntningar på barnets inlärning och skolgång. Det har framkastats att epilepsin minskar föräldrarnas förväntningar på att skolgången skall bli framgångsrik, vilket återspeglas på barnet.

Läraren gör klokt i att diskutera med barnet och vid behov också med föräldrarna om hur epilepsin bör observeras under olika lektioner. Ett ämne som ofta väcker diskussion är gymnastik. För de flesta barn ökar också en uttröttande ansträngning inte risken för anfall, men god fysisk kondition kan också rentav minska antalet anfall. Hos en del barn kan det uppträda motorisk klumpighet, svårighet att gestalta samt balans- och koordineringsstörningar som gör att det är bra för barnet att uppmuntra det att röra sig så mycket det kan och att utvecklas i egen takt. I simhallen är det bra att effektivisera övervakningen och att omtala för simövervakarna att det finns en elev med epilepsi i gruppen. Även vid redskapsgymnastik är det bra att fästa litet mer uppmärksamhet än vanligt vid barnet och att effektivisera säkerhetskontrollen. Om eleverna under lektionerna använder vassa föremål, maskiner och apparater, vid vilka ett anfall kan vara farligt, är det bra att diskutera om eventuella säkerhetsåtgärder. Det finns anledning att observera olycksfallsrisken förnuftigt, men skolan är en trygg plats att inöva färdigheter för ett självständigt liv och att klara av dagliga göromål.

Hos barn, till vars epilepsi kognitiva problem ansluter sig ( minnessvårigheter, uppmärksamhets- och koncentrationsproblem eller t.ex. språkliga specialsvårigheter) kan också inlärningssvårigheter uppträda och skolarbetet kan kräva mera ansträngningar än hos andra. Om elevens behov av speciellt stöd är så stort, att specialundervisning pä deltid inte räcker till för att hjälpa honom/henne över inlärningssvårigheterna, bör eleven få specialundervisning. Skälet bör vara en psykologisk eller medicinsk undersökning eller en social utredning. Det viktigaste är att barnet får den undervisning som är bäst för honom eller henne och som bäst stödjer barnets inlärning, tillväxt och utveckling. Den plan som gäller arrangerandet av den personliga undervisningen bör bygga på skolans läroplan och beakta de individuella målen för inlärningen, det centrala innehållet, inlärningsmetoderna och bedömningsgrunderna. När planen uppgörs bör följande parter samlas till diskussion om saken: barnet/den unga, föräldrarna och de personer som ansvarar för undervisningen och elevintroduktionen samt rehabiliteringsinstanserna.