Egenvård

Vid epilepsivården är en av läkaren och den epilepsisjuke själv uppgjord vårdplan grundvalen för en lyckad vård. Den av läkaren och vårdaren givna vårdintroduktionen och muntlig och skriftlig information om epilepsi hjälper den som har epilepsin att förstå behovet av vården. Målsättningen är kamratskap i vården.

Egenvård är en medveten verksamhet med syfte att främja hälsan, där individens eget ansvar är det centrala. Individens ansvar i egenvården är betonat också i fråga om observationen av sjukdomens symptom och skötsel. Mera omfattande kunde man tala om egenomsorg. Den är en grundläggande omsorg om sig själv och det egna livet, uttryckt i praktisk verksamhet. Egenomsorgen kan anses inbegripa såväl främjandet av den funktionella välfärden som den emotionella omsorgen om sig själv. En närstående term är egenskötsel. Den förstås dock ofta mera begränsat än som observation och skötsel av symptomen av enskilda sjukdomar eller som ett sätt att klara av försämrad funktionsförmåga eller av sjukdomen orsakade begränsningar.

I skötsel av epilepsi är det viktigt med en omsorg som liknar egenvård vid genomförandet av den medicinska vården. God hälsa är dock summan av flera faktorer. Många saker kan man påverka själv. Det viktigaste i egenvården är omsorgen om sig själv och de närmaste. Hälsan kan främjas med många slags åtgärder. Till egenvården eller egenomsorgen hör utom medvetet hälsofrämjande också andra dimensioner, som att acceptera och värdera sig själv samt balanserade, betydelsefulla människorelationer. Målet med egenomsorgen är att självkänslan skall bli starkare och att livet skall vara meningsfullt också efter att man har blivit sjuk. Egenvården innebär alltså alla de saker, som den epilepsisjuke utöver den medicinska vården själv kan företa sig i sitt liv, så att han mår bättre och klarar sig bättre.

Utom genom den regelbundna, dagliga medicineringen kan man främja det egna välbefinnandet genom att iaktta regelbundna levnadsvanor, äta mångsidigt, sova tillräckligt, utöva idrott och uteliv och genom att undvika faktorer som utsätter en för anfall. Feber, vakande, fastande, stress och glömska att ta läkemedlen ökar risken för anfall. Alltför stor alkoholkonsumtion bör undvikas. De flesta kan använda alkohol, om man gör det i rimliga mängder och sporadiskt.