Varför behövs det skötsel?

Målet med skötseln för epilepsin är att uppnå frihet från anfall eller en så god anfallsbalans som möjligt utan att skötseln orsakar olidliga skadeverkningar. En oskött epilepsi kan vara en framåtskridande sjukdom, som särskilt hos barn kan göra den motoriska, intellektuella och sociala utvecklingen långsammare. Därför bör målet för skötseln alltid också vara att uppräthålla inlärningsförmågan, att trygga den kognitiva och neurologiska utvecklingen och att säkra att patienten klarar sig och får leva ett fullödigt liv med sjukdomen.

Att sköta epilepsin är oundvikligt, för återkommande epilepsianfall är förenade med risk för olycksfall, skräck för anfall, störningar i minnet, iakttagelserna eller uppmärksamheten och andra symptom på sjukdomen kan minska en persons förmåga att klara av vardagsuppgifter, som t.ex. att röra sig, att uträtta ärenden och att ta del i samhällslivet. Risken för olycksfall är för alla som har epilepsi 1,5 gånger så stor som för befolkningen i övrigt; skador på skallen är 2-3 gånger vanligare, benbrott 4-10 gånger så vanliga och drunkningsolyckor 10 gånger vanligare än för befolkningen i genomsnitt. Siffrorna närmar sig genomsnittsbefolkningens risk, om anfallen har fåtts under kontroll, och riskerna är tvärtom klart större, om anfallen är återkommande trots vederbörlig vård. Dödlighetsrisken vid ett förlängt epileptiskt anfall eller status epilepticus är fortfarande trots vård betydande eller i medeltal 20 %. En lyckad läkemedelsvård mot epilepsi minskar behovet av sjukhusvård och kostnaderna samt de risker som är förknippade med epilepsianfallen.