Epilepsi hos vuxna

Omkring 25 000 vuxna i åldern 15-64 år har epilepsi i Finland. I epilepsi kan man insjukna i vilken ålder som helst. En epilepsi som har börjat i vuxen ålder kan vara följden av t.ex. en allvarlig hjärnskada eller en hjärninflammation. Även växter i hjärnan, förändringar i blodkärlen i hjärnan, störningar i blodomloppet i hjärnan eller ämnesomsättningsstörningar kan vara orsak till epilepsi. Orsaken till epilepsin utreds genom att ta en bild på hjärnan. Den bästa avbildningsmetoden är en magnetbild av hjärnan, som bör göras vid diagnosticering av epilepsi. En bildundersökning av hjärnan kan också ge helt normalt resultat och för alla patienter blir den exakta anledningen till epilepsin aldrig klarlagd.

Grundvalen för vården av epilepsi är en regelbunden och långvarig läkemedelsvård, som skall påbörjas på basis av diagnos av en specialläkare. Läkemedlet väljs beroende på typen av anfall och syndromet. Vidare är det viktigt att utreda orsaken till epilepsin om det bara är möjligt. Målet för vården är alltid anfallsfrihet. Hos huvuddelen av dem som har epilepsi fås anfallen bra under kontroll med läkemedel. Vanligtvis bör medicinerna användas flera år, ibland hela livet ut. Vårdplanen utarbetas tillsammans med patienten och detta kräver, att patienten får tillräckligt med information om sin sjukdom och vårdalternativen. Tidigare talade man om vårdbindning och vårdpositivitet, numera talas det om ömsesidig vårdkamratskap, med vars hjälp vården lyckas.

Hos ca 25 % av patienterna medför modern läkemedelsvård inte frihet från anfall och symptomen påverkar funktionsförmågan negativt. En del kan hjälpas med en epilepsikirurgisk operation, vid vilken det hjärnområde som ger upphov till anfallen avlägsnas. Förutsättningen är, att anfallets uppkomsthärd kan utredas tillräckligt exakt och att operationen inte förorsakar större men än epilepsin.

Utöver den regelbundna, dagliga medicineringen kan man befrämja den egna välmågan genom att iaktta regelbundna levnadsvanor, äta mångsidigt, sova tillräckligt och idka idrott och uteliv samt genom att undvika faktorer som gör en utsatt för anfall. Feber, vakande, fasta, stress och glömska att ta medicinerna ökar anfallsrisken. För stort alkoholintag bör undvikas. De flesta kan använda alkohol, om man intar den med måtta och tillfälligt.

Utöver medvetet främjande av hälsan har egenvården eller egenomsorgen dock flera andra dimensioner, såsom t.ex. accepterande och värdering av sig själv och balanserade, betydelsefulla människorelationer. Målet är att stärka självkänslan och ett förnuftigt liv också efter insjuknandet. Omsorg eller vård av sig själv är alltså en bred fysisk och psykisk helhet. Välmågan främjas också av att man skaffar sig information om sin sjukdom och därmed söker sätt att klara sig, t.ex. stöd av likställda och vid behov de rehabiliteringskurser som anordnas av Epilepsiförbundet.

En stor del av dem som har epilepsi lever ett alldeles vanligt liv: de går i skola eller arbetar, har hobbyer, gifter sig och grundar familj. Motorfordon, t.ex. personbil, har man tillstånd att köra privat efter att ha varit anfallsfri ett år. Yrkesmässig bilföring är inte möjlig. Allt detta är möjligt med hjälp av en lyckad vård. Om vårdbalansen försämras, bör man med alla medel finna fram till lösningar för att förbättra den. Till detta behövs flexibel tillgång till tjänsterna inom specialsjukvården.

Alltid är det dock inte möjligt att uppnå anfallsfrihet eller en god anfallssituation och anfallen förorsakar för en person en begränsning av funktionsförmågan och upprepade farosituationer. För att tillförsäkra sig tillräcklig service och stöd bör en persons situation kartläggas individuellt och noggrant så att sjukdomens inverkan på vardagslivet, begränsningarna i funktionsförmågan och behovet av service utreds.

Sivu on päivitetty 29.10.2015