Epilepsi hos äldre

Andelen av äldre epilepsisjuka har ökat jämnt och gör det fortfarande. I detta nu är antalet epilepsisjuka av dem som är över 65 år ungefär 1,5 %, d.v.s. epilepsi förekommer hos dem som är över 65 år dubbelt mera än hos personer i åldrarna 25-65 år. Detta beror på att livslängden har ökat och att de sjukdomar som hänger ihop med åldrandet har blivit allmännare. Sjukdomar som är förknippade med åldrandet är t.ex. störningar i blodomloppet i hjärnan och hjärnskador. För nästan hälften av dem som är över 60 år är orsaken till epilepsin en störning i blodcirkulationen i hjärnan. För omkring 5 % av dem som har epilepsi är orsaken en växt i hjärnan och för över 15 % en demensframkallande sjukdom, såsom Alzheimers sjukdom, hjärnskador och tumörer i hjärnan.

Undersökning och diagnosticering av epilepsi är hos äldre ofta svårare än hos unga. Bisjukdomarna försvårar ofta sjukdomsdiagnosen. De andra sjukdomarna kan förorsaka krampliknande symptom, vilkas särskiljande från epilepsin kan vara svårt. Hos äldre kan icke-epileptiska krampliknande symptom förorsaka bl.a. rytmstörningar i hjärtat, variationer i blodtrycket, svimning och tillfälliga störningar i hjärnans blodcirkulation.

Epilepsi diagnostiseras på samma sätt som hos yngre. Grunden för bestämningen och bedömningen av epilepsin är en noggrann anfallsbeskrivning. Särskilt viktig är ett utomstående ögonvittnes beskrivning av anfallet. En utomstående ser ofta vid anfallet sådana saker som den anfallsdrabbade själv inte minns. Även den anfallsdrabbades egen beskrivning av anfallet är dock viktig. Vid behov deltar t.ex. en läkare i inre medicin i klarläggandet av anfallssymptomen, särskilt om man misstänker en orsak som har att göra med hjärtat. Till undersökningsmetoderna hör en elektroencefalografikurva (EEG) och en fotografering av hjärnan med datortomografi eller magnetkameraundersökning.

En god vård av epilepsi är ett långsiktigt, flerfackligt samarbete mellan den insjuknade, hans närmaste, fackfolk inom hälsovården och andra samarbetsparter. Målet med epilepsivård är alltid frihet från anfall, ty varje anfall inverkar skadligt på hjärnan.

God vård innehåller utom planering, påbörjande och uppföljning av den medicinska vården också tillräcklig information om sjukdomen, anpassning som främjar rehabiliteringen och ärenden som gäller socialskyddet. Målsättningen för vård- och rehabiliteringssystemet är att den som har epilepsi skall kunna föra ett självständigt, mångsidigt och aktivt liv med tryggt sinne.

Planeringen, genomförandet och uppföljningen av läkemedelsvården hör till en neurologs ansvar, särskilt i sjukdomens första fas. En epilepsi som är i god vårdbalans kan följas också vid en hälsocentral. Om problem uppstår bör den som har epilepsi snabbt komma i vård inom specialsjukvården.

Webbplatsen uppdaterad 29.10.2015