Multisjuklighet kan definieras på flera olika sätt. Enligt den nationella anvisningen god medicinsk praxis har en multisjuk person minst två samtidiga och långvariga sjukdomar, skador eller funktionsnedsättningar. Till dessa räknas bland annat fysisk sjukdom, mentala störningar eller några särskilda svårigheter (till exempel kronisk smärta). Multisjuka patienters funktionsförmåga, förmåga att klara sig i vardagen och förmåga att sköta sig själva varierar. Det är viktigt att den vårdande instansen identifierar den här patientgruppen, eftersom framför allt vården av dessa personer kräver individuell planering tillsammans med patienten. En multisjuk person har en ökad risk för att hälsotillståndet försämras, att förmågan att klara sig med sina sjukdomar avtar, att vården har biverkningar, att kvaliteten på vården försämras och att smidigheten i vården försämras mellan olika vårdande instanser.
Multisjuklighet kopplas i regel till åldrande, eftersom ökad ålder ökar sjukligheten, men andra sjukdomar måste beaktas även för unga patienter vid behandlingen av epilepsi. I de yngre åldersklasserna är multisjuklighet vanligare bland personer som hör till de lägre sociala klasserna. Spektret av andra sjukdomar hos personer med epilepsi varierar i olika åldrar. I den äldre åldersgruppen framträder exempelvis minnessjukdomar och störningar i hjärnans blodcirkulation, medan den yngre åldersgruppen oftare lider av migrän och psykiska symtom. Multisjuklighet är förknippad med en ökad belastning för vården, vilket betyder den belastning som patienten utsätts för när hans eller hennes sjukdomar behandlas, till exempel begränsningar i funktionsförmågan i vardagen, olika undersökningar, läkarbesök och rehabiliteringsvård.
Multisjuklighet är ofta förknippad med multimedicinering. Man talar om multimedicinering i sådana fall där patienten har minst fem läkemedel som han eller hon tar långvarigt. Multimedicinering ökar risken för biverkningar från läkemedlen, men multisjuka personer är också mer utsatta för medicineringens biverkningar. Även om multimedicinering enligt den officiella definitionen inte i sig ökar multisjuklighet har multimedicinering nog en andel i fenomenet. Ett exempel på detta är en situation där man ansett att epilepsimedicineringen har bidragit till att en patient insjuknat i osteoporos som förutsatt införande av läkemedelsbehandling.
Individuell och övergripande vård
Personer med epilepsi kan ha neurologiska, neuropsykiatriska och kognitiva symtom och man vet att epilepsi ökar risken för andra sjukdomar. Å andra sidan är associerade sjukdomar som påverkar livskvaliteten, särskilt neurologiska och neuropsykiatriska sjukdomar en del av en hjärnsjukdom, som hos en del av patienterna även är epilepsi. Vissa associerade sjukdomar kan ha en genetisk koppling, till exempel epilepsi och migrän. Framför allt psykiska symtom är något som förekommer mer bland personer med epilepsi än i befolkningen i genomsnitt. De vanligaste symtomen är depression, ångest, psykotiska symtom och funktionella anfallssymtom. Man vet att epilepsi också är förknippat med bland annat en ökad risk för störningar i hjärnans blodcirkulation.
Övriga sjukdomar ska beaktas i den övergripande vården av patienten redan när epilepsin diagnostiseras. Den vårdande instansen ska aktivt ta reda på patientens övriga sjukdomar, eftersom patienterna inte alltid själva kan lyfta fram dem. Det är av yttersta vikt att en multisjuk patient identifieras. Genom att identifiera multisjuka patienter med epilepsi kan man förbättra vården av dem och samtidigt främja deras hälsa genom att planera en individuell vård och få ett större perspektiv på behandlingen av epilepsi med beaktande av deras situation överlag.
Multisjukligheten bör beaktas i all medicinsk behandling av en person med epilepsi och vid planeringen av övrig vård såväl inom specialsjukvården som inom primärvården. I regel tar man på hälsovårdscentralen eller företagshälsovården ställning till vilka övriga sjukdomar en person med epilepsi har. Det ligger emellertid på neurologens ansvar att fundera över specialsituationer till exempel vad gäller byte av läkemedel. Vid behandlingen av epilepsi och andra sjukdomar måste man i det enklaste fallet beakta kompatibiliteten mellan de olika läkemedlen när man väljer läkemedel och följa upp med tillräckliga blodprover och också annars. I vården bör man dock på ett mer heltäckande sätt beakta patientens funktionsförmåga och framför allt livskvalitet, vilka man vill förbättra genom att sköta helheten väl.
Principer för god vård
Till principerna för god vård av en multisjuk patient hör att den vårdande instansen diskuterar olika vårdalternativ och tillvägagångssätt med patienten. Dessutom bör man beakta hur påfrestande vården är, patientens egna mål och prioriteringar. Man borde gå igenom medicinering och annan behandling med patienten med beaktande av de individuella för- och nackdelar som patienten får samt beakta det som är viktigast för patienten.
En individuell vårdplan och uppföljning borde överenskommas med patienten. Utgångspunkten för en individuell, bra vårdplan är med andra ord att patienten och det vårdande, mångprofessionella teamet har en gemensam uppfattning av vårdens syften, genomförande och kontinuitet. En bra vårdplan minskar patientens besök hos hälsovården och ökar belåtenheten och den inbördes tilliten mellan den vårdande instansen och patienten. När långa vårdförhållanden blir allt mer sällsynta, ger en vårdplan som upprättats tillsammans med patienten, proffsen en tydlig ram som stöd för vård av patienten på lång sikt.
Vid vården av multisjuka patienter kan även kamratstöd och diskussionshjälp vara nyttiga. Med elektroniska hälsotjänster kan man underlätta kontakten med patienten och de instanser som erbjuder olika tjänster inom hälsovården, följa upp patientens hälsotillstånd på distans, konsultera olika proffs och öka patientens beredskap till egenvård.
Vad kan en multisjuk patient själv göra för att främja sin hälsa och funktionsförmåga? Ur den vårdande instansens perspektiv är patientens aktiva deltagande i och engagemang för vårdplanen bara en, om än viktig del. Livsstilen påverkar människans välbefinnande på flera olika sätt. Rökning och alkoholkonsumtion försämrar ofrånkomligen hälsotillståndet. Regelbundna måltider med beaktande av matens näringsinnehåll stöder välbefinnandet, vilket även gäller motion inom de gränser som varje persons funktionsförmåga tillåter. Man orkar bättre när man lyssnar på sin kropp och känner sina gränser. Å andra sidan skulle det vara bra att sträva efter att bevara sådana positiva saker i livet som ger innehåll och ork, utan att de ändå begränsar livet för mycket.