På våren för ett år sedan kom coronaviruset in i vårt liv och förändrade det. Viruset skilde oss åt från varandra och håller oss ännu i ett starkt grepp. Kom det för att stanna?
Ett år har gått. Vi har blivit vana med en ny vardag till vilket hör att vi hostar i ärmen, desinficerar händerna, använder munskydd, hälsar med armbågarna, håller avstånd och jobbar på distans, tar coronatester och har virtuella fritidshobbyer. Vi har kanske själva varit i frivillig karantän eller försatts i officiell karantän av en smittskyddsläkare eller rentav blivit isolerade för att förhindra spridningen av coronavirussmittor. Den nya vardagen har belastat oss på många olika sätt. Vissa av oss utmattas i arbetet, andra av bristen på arbete. Saknaden efter närkontakt, vänner, släktingar, fester, dans, sång och bekymmersfri fritid är stor. Coronavardagen gör oss trötta, utleda, isolerade, deprimerade och förkrossade. Den psykiska hälsan är utsatt. Människan behöver sociala kontakter. Vi vill alla bli bemötta, hörda och sedda.
Coronavaccinationerna ger oss hopp om en ljusare vår och en morgondag där vi kan förhålla oss mera bekymmersfritt till coronan. Vaccinutvecklingen har skett otroligt snabbt. För detta kan vi tacka ett globalt samarbete och vetenskapssamfunden. På sidorna 14–16 i den här Epilepsitidningen berättar chefen för Tammerfors universitets vaccinforskningscentral, professor Mika Rämet om vaccinutveckling och rekommenderar oss att ta coronavaccinet när vi står i tur. Vi väntar på vår tur och tar vaccinet när det erbjuds oss. När en tillräckligt stor del av befolkningen har vaccinerats kan vi inleda en ny tidsepok, där coronan inte längre styr över oss.
Låt oss fortsättningsvis orka. Vi håller kontakten. Ring eller chatta med oss!